Det finns tre former av syskonmisshandel; fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Övergreppen kan förekomma var för sig, men kombineras ofta på ett eller annat sätt. Alla tre formerna av kränkningar innebär dock ett psykiskt lidande för offret. De övergrepp som brukar tas på störst allvar är de sexuella, medan de psykiska får minst uppmärksamhet. Vid psykiska övergrepp syns inte skadorna utanpå. Men de trauman som barnet utsätts för kan ändå innebära ett lika stort lidande som vid de andra misshandelsformerna eller till och med ännu större. Det är vanligt att mentala ärr och skador efter psykiska övergrepp sitter i hela livet.
Man bör heller inte förglömma att även de barn och vuxna som misshandlar sina syskon, många gånger behöver samhällets hjälp och stöd för att komma till insikt och sluta med sitt felaktiga beteende.
Det som har skiljt syskonmisshandel från mobbning där utomstående barn står för övergreppen är att det misshandlande syskonet har tillgång till sitt/sina offer dygnet runt vid syskonmisshandel. Men i och med den tillgång till Internet, sociala medier och mobiler som finns idag torde nu den här skillnaden förmodligen ha minskat i omfattning.
Om man vet med sig att man är utsatt för syskonmisshandel kan det vara en god idé att skriva dagbok. (Det är dock inte i alla fall man förstår det. Jag förstod det inte när jag var barn, utan trodde istället att jag var psykisk sjuk, eftersom jag kände mig så ledsen precis hela tiden.) Detta kan dels öka den egna förståelsen av de kränkningar man får utstå. Men att ha skrivit ned övergreppen i en dagbok det kan också vara bra ifall man vid något senare tillfälle skulle vilja polisanmäla sitt syskon. I många fall kan dagböcker nämligen utgöra bevis i domstol. Har man inte möjlighet att förvara dagboken hemma, kanske på grund av att man delar rum med syskonet som misshandlar eller att man inte har nyckel till sitt rum så att man kan låsa om sig. Då kan man be att få förvara dagboken hos någon kompis, hos en lärare eller hos kuratorn på skolan.
Om kränkningarna fortsätter i vuxen ålder är sannolikheten stor att det misshandlande syskonet antingen är psykiskt sjuk, har ett psykiskt funktionshinder eller en personstörning av något slag.
Det är också vanligt att offrets anhöriga tar avstånd från offret och tar misshandlarens parti när han/hon försöker säga ifrån.
Personer som råkar ut för detta dilemma har tillika svårt att bli tagna på allvar av sjukvården. Som överlevare av syskonmisshandel har jag själv fått känna på hur besvärligt det är att få hjälp.
Det är tyvärr också sällsynt att syskonförövare ber om sina offer om förlåtelse. Om man förväntar sig att det syskon som misshandlat en skall be om ursäkt, får man nog vänta förgäves, är jag rädd. Men i de fall där syskonet som misshandlat en verkligen gör det, finns goda möjligheter för relationen att läka och bli väldigt bra till slut.
Det positiva är dock att man i vissa fall kan vara berättigad till skadeståndsersättning från Brottsoffermyndigheten, eftersom offer för syskonmisshandel är att betrakta som brottsoffer.
Nu är det slut på inlägget för den här gången. Ta hand om er själva och varandra. Tack för mig. Vi ses om ni vill nästa vecka.
Helén
Ni får gärna kommentera, men var snälla och gör det med respekt och gott omdöme.
Källa:
Bok: Perilous rivalry av Vernon R. Wiehe, Teresa Herring, 1991
Bok: Sibling abuse av Vernon R. Wiehe, 1997
© Helén Varenius – text och foto