Så har det hänt igen. Samhället sluter upp och klappar en person på axeln för att hon ger en röst åt övergrepp som denna gång har skett på ett SIS-hem. Kvinnan i fråga blir allmänt hyllad för att hon träder fram och berättar om sina erfarenheter och hon får uttala sig i både Morgonstudion och vara en av årets sommarpratare. (Jag vill inte på något sett förminska lidandet detta har skapat hos henne eller hos andra offer.) Men antalet personer som kan antas ha blivit utsatta för denna sortens övergrepp är försumbar jämfört med det stora antal barn och vuxna som i det tysta dagligen lider i händerna på en bror eller en syster.
Själv har jag kontaktat alla TV-program jag kan komma på, men har inte ens fått svar. Vad kan detta bero på? Jag har också skickat in inlägget som insändare till DN, men inte fått svar där heller.
För två år sedan slöt hela samhället upp med kvinnojourer och flera kändisar i spetsen för att uttrycka sin empati för den åttaåring som blivit mördad av sin pappa under en vårdnadstvist. (Inte heller här är jag ute efter att förminska det lidande pojken och hans mamma utsatts för av pappan.) Men samma år blev en tioårig pojke mördad av sin femtonåriga storasyster och en annan pojke som var sex år, blev knivhuggen till döds tillsammans med sin mamma av mammans bror. Händelser som passerade i stort sett obemärkta. Så det är bara att konstatera att för att förtjäna samhällets och kändisars stöd och empati, måste det tydligen röra sig om rätt sorts övergrepp och rätt sorts förövare och hit hör varken syskonmisshandel eller ens syskonmord.
Jag tycker att denna samhällets inställning är ytterst upprörande. Och jag hade önskat att alla som utsatts för syskonövergrepp vore villiga att gå man ur huse och skandera på gatorna och kräva förändring. Men skammen över att ha blivit utsatt är nog för djupgående för det. Och detta stigma är dessutom något som Sverige mer än gärna fortsätter att upprätthålla.
Och trots att det här inlägget förmodligen inte kommer att få större effekt än en fjärt i vinden, vill jag ändå skriva det.
Dock kan jag samtidigt notera att problematiken med syskonvåld som sådan trots allt har flyttat fram sina positioner ganska mycket. Numera finns en vetenskaplig studie i ämnet på svenska, samt en självbiografi och en antologi och det är viktiga framsteg jämfört med för bara några år sedan. För övrigt omnämns faktiskt frågan i media då och då. Och speciellt efter Covid-19-pandemin har jag också lagt märke till en mer positiv attityd hos mina författarkollegor för att lyfta fram problemet i offentlighetens ljus. Men trots alla framsteg så befarar jag dessvärre att det kommer att dröja innan syskonmisshandel tas på samma allvar som till exempel mäns våld mot kvinnor.