Medan de yttre skadorna efter sexuell och fysisk syskonmisshandel läker ganska snabbt, tenderar ärren efter psykisk syskonmisshandel att finnas kvar mycket länge hos offret, särskilt då den kan få långsiktiga effekter på självkänsla, vuxenrelationer och livet i största allmänhet. Ibland kan såren leda till en psykisk ohälsa hos offret som varar livet ut. Den smärta och de trauman som offret genomgår vid psykisk syskonmisshandel kan därmed inte överskattas. Därtill tar det lång tid att återhämta sig från psykisk misshandel. Här får man nog räkna med en tidsperiod på åtminstone fem år.
Ett av de förhållanden som försvårar identifieringen är att den psykiska misshandeln inte lämnar några synliga skador utanpå, trots att smärtan för offret är lika svår och ibland till och med ännu värre än vid de två andra misshandelsformerna. Det gör det betydligt besvärligare för de människor som finns runt det misshandlade barnet att upptäcka övergreppen.
Det som ställer till det än mer är att föräldrar och de yrkesverksamma vuxna som finns runt barnet som till exempel psykologer, kuratorer, lärare, fritidsledare och andra tenderar att missta kränkningarna för normalt uppförande bland barn. Det är nämligen vanligt att barn använder retsamma och nedvärderande kommentarer i sin kommunikation med varandra och kan därför lätt ursäktas av föräldrar som normalt syskonbråk. I vissa fall kan föräldrar därför bestämma sig för att delta i de verbala kränkningarna.
Tyvärr kan detta överslätande sätt leda till att offren inte tror att det som de utsätts för är misshandel. För om det verkligen vore misshandel så skulle ju mamma och pappa sätta stopp för det! Detta medför därför att många vuxna överlevare ofta förtränger eller förnekar att de psykiska övergreppen har ägt rum.
Offer för psykisk syskonmisshandel tenderar att reagera på samma sätt som när de utsätts för fysisk syskonmisshandel. De skriker och gråter och gör allt för att försöka hålla sig borta från sina förtryckare. De ger sig i sin tur på ett svagare syskon eller ett husdjur och berättar om kränkningarna för sina föräldrar. De tenderar också internalisera och tro på det som det äldre syskonet säger till dem och emellanåt försöka ge tillbaka med samma mynt.
Dessa reaktioner kan avslöja att psykisk misshandel förekommer, liksom varaktiga beteendeförändringar hos offret.
Föräldrar tenderar många gånger att ignorera sina gråtande barn med förevändningen att det är fullkomligt normalt att barn retas eller att barnet ifråga måste ha gjort något för att förtjäna det. Men barn som hånas och förlöjligas av sina syskon har ofta bara sina föräldrar att vända sig till och när de då vägrar att hjälpa dem, blir barnen extra utsatta och sårbara.
Vid långvarig manipulation kan offret få en förändrad verklighetsuppfattning, utan att det för den skull är något fel på den drabbade.
I allvarliga fall där den psykiska syskonmisshandeln fått pågå länge, kan övergreppen också leda till att offret kroniskt får för låga nivåer av serotonin i hjärnan. Det är alltså inte helt ofarligt för ett syskon att utsättas för långvariga psykiska kränkningar.
Nu är det slut på inlägget för den här gången. Ta hand om er själva och varandra. Tack för mig. Vi ses om ni vill nästa vecka.
Helén
Ni får gärna kommentera, men var snälla och gör det med respekt och gott omdöme.
Källa:
Bok: Perilous rivalry av Vernon R. Wiehe, Teresa Herring, 1991
Bok: Sibling abuse av Vernon R. Wiehe, 1997
Internet:
http://www.varningstecken.n.nu/manipulation
© Helén Varenius – text och foto