Hur viktigt ett problem, en samhällsaspekt eller ett ämne anses vara kan avspeglas i antalet existerande avhandlingar och andra faktaböcker som finns på området. På engelska har jag lyckats hitta ett femtontal faktaböcker som behandlar syskonmisshandel samt även ett par självbiografier. På svenska har jag inte påträffat en enda. Dock upptäckte jag av en händelse, en avhandling som heter ”Våldets regler – ungdomars tal om våld och bråk” skriven av Sara Uhnoo och publicerad vid Göteborgs Universitet 2011. I den finns faktiskt ett kapitel som behandlar syskonbråk och syskonmisshandel. Nedan kommer en sammanfattning av det kapitlet.
Sara konstaterar att misshandel mellan syskon mycket sällan polisanmäls och att det faktum att det rör sig om ett brott där båda parter oftast är barn eller ungdomar kan förklara saken. Syskonbråk är mycket utbrett och det faktum att det är så vanligt, gör att det inte får särskilt stort massmedialt eller parlamentariskt beaktande. Det finns därför en stor social tolerans för syskonbråk och det ses av den orsaken som oproblematisk. Av den anledningen saknas det också en svensk intresseorganisation för offer för syskonmisshandel.
En känd svensk barn- och familjepsykolog menar att det inte går att leva i en nära relation med någon utan att bråka ibland. Därmed är syskonbråk bara att betrakta som naturligt och normalt och ett sätt för barn att öva sig i konflikthantering. I en landstingsskrift riktad till föräldrar 2008, finns ett avsnitt om syskonbråk som säger att det är föräldrarnas ansvar att vaka över sina barn så att situationen inte går överstyr och blir farlig. Broschyren uttrycker dessutom att syskonbråk mest är ett problem som förekommer bland yngre barn som ännu inte utvecklat sin empati.
I ett föräldraforum på nätet (2009) framkommer att det finns två motsatta synsätt; dels att syskonbråk är helt normalt och bara ett sätt att lära sig att lösa tvister på och dels att det borde vara nolltolerans för syskonbråk. I ett annat nätbaserat föräldraforum får vi möta syskonbråk ur ett offerperspektiv.
Bland de ungdomar som Sara intervjuat inför sin avhandling, menar flera av dem att syskonbråk är ett legitimt sätt för äldre bröder att disciplinera yngre syskon, men att det då skall ske på ett kontrollerat, behärskat och måttfullt sätt. Vidare ser flera av ungdomarna syskonbråk mest som ett uttryck för syskonkärlek och att det därför inte finns någon avsikt att skada sina syskon, trots ett och annat blåmärke. De beskriver också en ömsesidighet i bråken genom att uttala sig i vi-form. Är syskonen jämlika tycker de dessutom att det är berättigat att använda våld, för motparten slår ju lika hårt tillbaka. Det kan även vara okej att använda våld mot yngre och svagare syskon, anser de, ifall det sker i disciplineringssyfte. Ungdomarna anser för övrigt att syskonbråk är okej, men inte syskonmisshandel. Syskonmisshandel blir det först när man slår på riktigt, med intentionen att skada.
Mina egna kommentarer:
Det är ett intressant kapitel som Sara Uhnoo har skrivit. Dessvärre bekräftar hon det som jag redan anat – att samhället bagatelliserar syskonbråk. Det faktum att de kränkningar som sker mellan syskon utan att någon höjer ett ögonbryn, ofta skulle resultera i en polisanmälan om det skedde mellan två vuxna främlingar säger mycket. Varför anser inte samhället att offer, där de egna syskonen är förövare, har rätt att känna sig fredade?
Jag tycker att den kända barn- och familjepsykologen pratar i nattmössan när hon säger att syskonbråk är fullkomligt normalt och mest ett sätt för barn att öva sig i konflikthantering. Jag tror inte heller att det är möjligt att leva i en nära relation med en annan människa utan att vara osams ibland. Vidare tror jag också att syskonbråk kan förekomma utan att endera parten far illa. (Syskonbråk är nämligen ett vitt begrepp som kan betyda allt från lätt osämja till grov misshandel.) Men varje gång ett barn, en tonåring eller en vuxen utsätts för våld eller misshandel från ett syskon är oerhört tragiskt och hemskt och något som måste tas på allvar. Bara för att syskonbråk är vanligt betyder det inte, att det inte kan vara skadligt.
Jag antar att det är äldre syskon som intervjuas i rapporten eftersom de tycker att det är okej att disciplinera sina småsyskon, för man får inte veta hur deras småsyskon upplever hur det är att bli disciplinerade. Flera av dem kanske känner sig traumatiserade? Vi får också veta att de intervjuade ungdomarna anser att syskonbråk är ett uttryck för syskonkärlek. Det låter lite konstigt i mina öron. Menar de inte istället att det faktum att man kan gräla med ett syskon och sedan bli sams igen är ett tecken på hur starka banden kan vara mellan syskon? Att man överhuvudtaget vill bli sams med någon man för tillfället är osams med, är ju ett tecken på att där finns tillgivenhet och kärlek.
Nu är det slut på inlägget för den här gången. Ta hand om er själva och varandra. Tack för mig. Vi ses om ni vill nästa vecka.
Helén
Ni får gärna kommentera, men var snäll och gör det med respekt och gott omdöme.
Källa:
Avhandling: Våldets regler – ungdomars tal om våld och bråk, Sara Uhnoo, Sociologiska Institutionen, Göteborgs Universitet, 2011, s. 211 – 234, 247
© Helén Varenius – text och foto